Dagen som har påverkat mig mest i livet

Dagen som har påverkat mig mest i livet

 

Jag minns det väldigt tydligt, dagen då min mamma blev sjuk… Min mamma och jag bodde ensamma i en lägenhet i Norrköping. Jag minns än i dag hur den lägenheten såg ut, trots att jag var liten och trots att vi inte bodde där speciellt länge. Särskilt minns jag vardagsrummet

och att jag just denna dag satt uppkurad i soffan medan min mamma satt i fåtöljen bredvid. Helt plötsligt ger hon ifrån sig ett märkligt ljud och ramlar ihop på golvet och krampar. Hon var inte kontaktbar.


Här tar mina minnen slut. Min mamma har i efterhand berättat att jag, när det här hände, sprang ut i trapphuset och ringde på dörrarna till våra grannar, samtidigt som jag för full hals skrek att ”Mamma är död!” Jag var sex år när detta trauma inträffade…


Tiden som följde var rätt rörig. Min mamma blev diagnostiserad med epilepsi och åkte in och ut på sjukhus. Vi flyttade tillbaks till Oxelösund, där vi hade familj och vänner, vilket så klart var ett stöd och en tröst för oss båda. 


Men jag tror inte att jag öppnade mig för någon alls under denna tid. Jag höll skenet uppe och låtsades som att detta trauma inte hade påverkat mig. Det hade det ju så klart gjort, men jag hade inga verktyg till att hantera händelsen eller känslorna som var involverade i den. Jag visste inte hur man pratade om känslor, ingen hade lärt mig det. Så jag höll allt inom mig. Jag ville inte heller vara ytterligare en belastning för min mamma, hon hade det tillräckligt jobbigt ändå. Mitt fokus var att hjälpa henne på alla sätt jag kunde. Jag fick därmed växa upp tidigt i livet och ta ansvar ett barn egentligen inte skulle behöva ta.


Det var inte förrän under min utbildning till terapeut som jag på riktigt förstod hur denna händelse har kommit att påverka mig och mitt liv. Idag förstår jag att jag redan som sexåring omedvetet fattade ett beslut att jag måste ta hand om min mamma, att det var min roll i

livet. Mina egna känslor och behov lades således åt sidan, jag blev medberoende till min mamma.


Jag blev ”hjälparen”, den ”duktiga flickan” som alltid ställde upp utan att klaga. Till en början var det förstås min mamma jag stöttade, men ju äldre jag blev – desto fler blev det. Till slut

försökte jag hjälpa allt och alla, på arbetet och i mina relationer. Att hjälpa andra kan visserligen vara kärleksfullt och nobelt. Men jag förstår idag, även om det skedde på ett omedvetet plan, att jag hade en egen vinning i mitt beteende… För jag fick något jag behövde när jag hjälpte andra, nämligen bekräftelsen utifrån att jag duger. Det gav mig en känsla av trygghet, en identitet.


Men med tiden började jag känna mig vilsen, ibland också irriterad, frustrerad och bitter. Jag minns t.ex. att jag kunde vara irriterad på andra för att de inte hjälpte till. Det var alltid JAG som skulle ta ansvar och ordna med allt. Jag kunde inte förstå att andra inte såg hur jag mådde… att jag också ville bli hjälpt.


Men hur skulle de ha förstått det? Jag berättade aldrig hur jag mådde. Jag bad aldrig om hjälp. Jag höll alltid skenet uppe att allt minsann var fantastiskt bra. Jag ville inte heller släppa ifrån mig något ansvar, för jag ville ha kontroll över att allt blev på det sätt jag behövde ha det… Jag var en kameleont, en fantastisk skådespelare som lyckades övertyga alla om att jag hade läget under kontroll. Även om någon hade frågat om jag ville ha hjälp, så skulle jag ha varit martyr och tackat nej. Mitt behov av att vara den där ”duktiga flickan” var större, jag behövde bekräftelsen från andra att jag var duktig lika mycket som en alkoholist behöver

alkohol för att klara av dagen… Följden blev att jag istället gosade jag in mig djupt i offerkoftan och ältade och tyckte synd om mig själv.


Det tog lång tid innan jag förstod MIN DEL i sammanhanget. Det var inte förrän min kropp skrek av förtvivlan som jag förstod att jag behövde ändra något hos mig själv. Jag ville inte längre påverkas och styras av andras tankar, känslor eller handlingar. Jag fick hjälp av duktiga terapeuter att förstå min historia, mitt trauma och hur sjuk jag var i mitt medberoende. Plötsligt kunde jag förstå att mina beteenden faktiskt var logiska, hur knasiga de än var, när jag spårade dem till sitt ursprung. Jag var ett ”vuxet barn” som gjorde det bästa jag kunde, utifrån de förutsättningar jag hade.


Genom att läsa på om ”medberoende” och ”vuxna barn” fick jag bättre förståelse för vem JAG är och vad jag behövde göra för att må bättre. Jag började lära känna mig själv på nytt, vad jag gillar/inte gillar, vad jag vill/inte vill, vad jag står för etc. Sakta men säkert började jag fatta beslut utifrån mig själv istället för att låta mina val vara baserade på vad andra tyckte och tänkte. Jag erkänner, jag har stött på många rädslor under denna resa och jag har varit tvungen att arbeta mycket med min självkänsla, men resan har varit fantastisk! För första gången i mitt liv känner jag mig ärlig gentemot mig själv och andra, jag tar ansvar för mig själv och mitt mående. Som en bonus har jag dessutom lärt mig att be om hjälp OCH kan nu också ge till andra utan att förvänta mig något tillbaka.

 

Fundera gärna på:

  • Låter du dig påverkas och styras av andra människors tankar, känslor och handlingar?
  • Har du svårt att sätta gränser som är bra för DIG? Om svaret är ja; hur kan du ta bättre ansvar för dig själv?