När jag nådde botten, förändrades allt

När jag nådde min botten förändrades allt

 

Idag förstår jag att jag var tvungen att nå min botten, innan jag kunde läka mitt inre. Men det tog många år… Länge förstod jag inte att mitt mående berodde på mig och mitt sätt att hantera livet. Sedan kom en tid när jag mycket väl förstod att jag behövde sluta gömma mig bakom mina rädslor och agera annorlunda, men valde ändå att fortsätta stoppa huvudet i sanden för att det var för jobbigt.


För det är jobbigt! Att jobba med sitt inre, menar jag. Jag ville inte öppna min mentala och emotionella ryggsäck, då skulle jag behöva vara sårbar och möta mina rädslor. Just att vara sårbar ingick liksom inte i min identitet, den identitet jag hade anammat när jag blev

medberoende som sexåring. Jag hade ingen aning om hur man var den ”svage”, jag var ju den som andra alltid kunde lita på, den ”starke”…


Men till slut hade jag inget val, min kropp skrek av förtvivlan! Den hade visserligen skrikit under många år, men när stroken var ett faktum visste jag att jag kanske inte skulle få någon mer chans. Jag visste att detta var min botten och att jag var tvungen att agera NU! Jag var livrädd, men på något sätt visste jag att detta var precis vad jag behövde, att stroken var en gåva. Det var inte långt efter det som jag för första gången, på riktigt, bad till Gud, vår skapare om hjälp… Jag visste att mitt sätt att leva mitt liv på inte fungerade och jag var villig att göra vad som helst för att få leva, att få bli frisk och må bra.


Det har gått tre och ett halvt år sedan min stroke och jisses vad mycket som har hänt under dessa år! Idag ser mitt liv helt annorlunda ut… Jag är frisk och lycklig! Resan hit har periodvis varit emotionellt jobbig och fysiskt utmanande, men jag kan ändå säga att det har varit den

bästa perioden i mitt liv! Jag har äntligen börjat hitta tillbaks till mig själv, till den JAG är bakom alla lager av masker och fasader som jag tidigare gömde mig bakom. Under dessa år har jag utmanat mig själv på alla plan, på alla sätt jag har kunnat.


Jag började med det intellektuella, medvetna planet. Jag var tvungen att först förstå min historia och mina erfarenheter, samt hur dessa har kommit att påverka mina val här i livet. Genom intellektet har jag också kunnat förstå vilka förändringar som krävdes för att jag skulle

göra bättre val och ta bättre ansvar för mig själv och mitt mående. Detta var förhållandevis lätt för mig.


Sedan kom jag till det emotionella, undermedvetna planet … Här blev det jobbigt! Jag som alltid har ”levt uppe i huvudet”, skulle plötsligt landa i mitt känslosystem och börja bearbeta undanträngda känslor. Jag var livrädd, allt var så nytt! Att släppa garden och visa upp den

osäkra lilla flicka jag kände mig som var fruktansvärt jobbigt och rädslan nästan paralyserade mig. Som tur var hade jag duktiga terapeuter och kurskollegor runt mig under denna tid, utan dem hade jag nog inte våga göra denna djupa resa inom mig själv. Men genom att tillåta alla dessa undanträngda känslor att få finnas, började en ny känsla växa inom mig, en känsla av TILLIT. Min magkänsla, min intuition började göra sig påmind… Jag bara VISSTE att allt skulle bli ok!


Jag blev inte frisk på en dag, det har tagit tid. Men jag resonerar så här; det tog mig lång tid att bli så sjuk som jag var – så jag måste ha tålamod och envist arbeta på att förbättra min hälsa, på alla sätt jag kan. För varje vecka, månad och år som har gått har jag känt mig friskare, starkare och lyckligare – jag behöver inte längre kämpa på samma sätt. 


Det finns fortfarande saker jag behöver jobba med på det intellektuella och det emotionella planet men jag har nu också börjat utmana mig själv på det andliga planet. Jag har sedan jag var liten varit med om ”konstiga” saker och sett oförklarliga fenomen, men vågade då aldrig prata om dem. Istället stängde jag dessa dörrar, jag varken ville eller vågade utforska detta vidare. Först nu är jag redo att öppna upp för den möjligheten igen. Jag följde min magkänsla och anmälde mig till en 2-årig utbildning för Terry Evans. Jag vet inte vart den resan tar mig men jag känner stark tillit till att jag kommer att utvecklas och lära känna fler sidor av mig själv. En djup tacksamhet infinner sig inom mig, äntligen känns det som att jag lever! Jag önskar att alla ska få uppleva den känsla av frihet som jag känner just nu.


Fundera gärna på:

  • Behöver du läka ditt inre?
  • Vad kan/behöver du göra för kunna göra det?