Var stroken en gåva

Var stroken en gåva?

 

I januari 2015 åkte jag till akuten då jag drabbats av dubbelseende som blev värre. Inte hade jag kunnat ana att jag då skulle få beskedet att jag hade haft en stroke. Jag? Jag som trodde att stroke var något som bara drabbade äldre människor, inte någon som var 41 år… Jag var i chock.


Jag blev inlagd på Karolinska sjukhuset, i en sal för två. Rummet delade jag med en 

cancersjuk kvinna med lunginflammation. Att hon behövde vård var förståeligt men jag hade svårt att acceptera att jag själv behövde vara där. Så sjuk kände jag mig inte, trots

dubbelseendet. Men läkarna och mina provsvar tyckte annorlunda.


Efter en vecka blev jag utskriven och kunde äntligen få komma hem. Jag försökte fortfarande smälta det som hade hänt. Hur kom det sig att jag, i allt detta, ändå kände ett inre lugn? En genomgående stark övertygelse om att jag inte hade något att oroa mig för – trots stroken. Varför kände jag mig inte så sjuk som läkarna ville övertyga mig om att jag var? Var jag i förnekelse? Eller visste mitt inre något som jag, eller rättare sagt mitt intellekt, inte kunde översätta?


På något sätt visste jag att jag behövde lära känna mig själv bättre för att kunna svara på dessa frågor. Jag behövde börja lyssna inåt. Ett halvår efter stroken började jag studera till terapeut och fick, som en skänk från ovan, möjligheten att öppna dörrar till mitt inre som jag omedvetet hade stängt. Min utbildning gav mig löpande nya insikter om mig själv, den kanske viktigaste var hur känslomässigt avstängd jag har varit.


Jag var en ”huvudfoting”, jag levde mitt liv genom mitt intellekt. När jag började nysta i min historia, i mina erfarenheter i livet, förstod jag hur det hade blivit så. Jag hade varit tvungen att stänga av mig själv känslomässigt redan som liten flicka som en ren överlevnadsstrategi. För att känna mig trygg behövde jag ha kontroll, både på mig själv och andra. Rubbades känslan av kontroll var det som att luften tog slut och det fick inte under några omständigheter hända! Idag kan jag se hur mycket energi jag lade på att försöka upprätthålla denna känsla av kontroll och hur jag ständigt tvingades vara på min vakt. Med det i åtanke är

det, för mig, inte konstigt att stroken satte sig i just huvudet…


När stroken var ett faktum bara visste jag att min kropp nu hade tröttnat på att jag inte lyssnade till den. Jag behövde ett riktigt uppvaknande för att kunna ändra mitt sätt att leva. Som ett första steg behövde jag tillåta det dolda att få komma fram, det som jag omedvetet som barn hade tryckt undan på grund av rädsla. Att ge sig ut i det okända och tillåta mig känna känslor som jag på alla sätt hade försökt undvika tidigare, var skrämmande men ändå befriande. Glädjande nog var det inte så jobbigt som jag hade målat upp och jag hade bra

stöd under denna period. Steg för steg har jag nu börjat lyssna inåt och bättre lärt mig tolka min kropps budskap. Min fasta övertygelse är att våra kroppar ständigt talar till oss, men vi

måste lära oss att lyssna för att kunna tolka budskapen.


För att bättre kunna ”höra” min kropps budskap har jag varit tvungen att stänga ute bruset utifrån och istället ta kontakt med mitt inre på ett känslomässigt plan. Det har jag kunnat göra genom meditation. Genom meditationen kopplas jag samman med min själ, ”mitt högre

jag” - den del av mig själv som VET vem jag är och vad jag behöver. I början var det svårt att meditera, hjärnan var till bredden fylld av tankar. Men jag var envis och fortsatte, och det

blev allt lättare. Idag tar jag daglig kontakt med denna kraft, jag kan inte föreställa mig ett liv utan!


Som jag ser det så gav stroken mig livet tillbaka, det är den bästa gåvan jag någonsin hade kunnat få! Idag känns det äntligen som att jag lever, inte bara i huvudet utan även genom mina känslor. Jag lever ett rikt inre liv och den känsla av tacksamhet jag upplever vet inga

gränser, jag känner mig välsignad som har fått en ny chans. Jag tänker ta den! Hungrigare än någonsin fortsätter jag utforska fler sidor hos mig själv och ju mer jag lär känna mig själv,

desto mer fascinerad blir jag av allt livet har att erbjuda...


Fundera gärna kring:

  • Känner du dig drabbad av omständigheterna?
  • Kan du se att dina motgångar i livet har försökt lära dig något om dig själv?